Spelare i fokus – Robin Földvary

Han tycker om att airsoft är en sport där nybörjare får stort stöd av de mer rutinerade spelarna men ogillar att de bland kan finnas en viss elitism inom sporten. Möt spelaren Robin Földvary.

Nascreenshot_2017-09-29-12-16-11mn: Robin Földvary AKA W03 joker airsoft

Ålder: 23

Här spelar jag oftast: Nyvång airsoftbana och varierande Milsims i landet.

Airsoftvapen: E&L AK74M och E&L AK105 FSB MOD

Varför började du spela airsoft? Hur länge har du spelat? 

Jag började spela med ett par vänner som hade tillgång till en brandövningsbana med olika inslag av realism som fejk bensinmackar, småhus, liknande, nästan som en perfekt liten Counter strike bana, detta var någonstans runt tidiga 2012.

Hur brukar du och ditt airsoftlag spela? Berätta mer om er! 

Jag tillhör inte något lag längre utöver de gångerna då jag gästspelar i “MOT HEIMDALLR” som är ett ryskt lag baserat i Moskva, deras utrustning och stil är baserad på Svenska MOT grupper från senaste Afghanistan konflikten, ett av de lagen runt om i världen som satt till 100 procent hur svensk utrustning ska se ut!

Vilka motton använder ni er av under spelets gång?

Ja, eftersom de är ryssar så hör man “blyad” rätt ofta…

Vilket är ditt bästa airsoftminne?

När jag spelade östeuropeisk maffia på ett spel arrangerat av Airsoft adventures och blev kidnappad av CIA och förhörd i över 20 minuter, rollspelandet var roligt och deltagarna var rappa och bidrog till en autentisk milsim-upplevelse.

Vad skulle du säga är det bästa respektive sämsta med sporten?

Bästa jag anser med denna sporten är nog att många hjälper nybörjare, oavsett om detta är på forum, facebook, eller i butiken när dem själv står och handlar, så har jag sett alla inslag av att folk gärna ger tips och hjälper dem som är helt nya och oerfarna av detta.

Sämsta är nog att när man hållit på längre, eller spenderat mycket pengar så så uppstår en viss “elitism” bland vissa spelare, samt att det finns mycket skitsnack mellan folk ibland dessvärre.

Vad är ditt bästa tips till andra airsoftspelare?

Var ärlig, säg ifrån om du tycker något är fel, är ni osäkra på vem som tog eller ej tog träff, diskutera det på direkten och gå till sidan om spelet, istället för att stå och snacka skit om varandra i safe zonen, så mår alla bättre 🙂

Var finns du på sociala medier?

https://www.youtube.com/channel/UCkF0wGv-oSXAJycg0G9iXuQ

https://www.facebook.com/W03jokerairsoft/

https://www.instagram.com/robovich/

Vilka är dina tre favoriter i Röda Stjärnans sortiment? Varför rekommenderar du just dessa?

Haix Airpower P9 Desert

Ett av de bästa paren kängor jag ägt, Haix visar varför de är ett stort namn, bekväm, andas bra och såklart GoreTex-kvaliteten som gör att du kan spela rejält utan att oroa dig för smuts och liknande.

NFM Gyda Bag 90L M90K

Ska du börja packa med dig större grejer på spel, eller ska iväg till ett Milsim så är en GYDA-väska allt du behöver, du får plats med sjukt mycket bara i basutrymmet, sen extra fickor på sidorna för batterier, kulor, smådelar etc. En perfekt väska för mig som jag kan rekommendera.

Helikon-Tex Gunfighter Shark Skin Svart

En perfekt jacka för dig som prepper, airsoftspelare, eller bara någon som gillar taktisk klädsel, värt pengarna och funkar i de flesta situationer man kan stöta på.

Navigera rätt med eller utan kompass

Det finns flera situationer då du behöver veta hur man navigerar, både med och utan en kompass. I din go bag eller bug out bag har du säkert en bra kompass, eller i alla fall en liten knappkompass, men för att kunna lita på den till hundra procent krävs att du har koll på vad du gör.

Ta ut kompasskurs med kompass och karta

Du ska från punkt A till B, din plats är känd och du har både karta och kompass. Då navigerar du effektivast med att ta ut en kompasskurs.verktyg-och-faltutrustning-overlevnadsarmband-kompass-paracord-20cm-29304-x2

Du börjar med att hålla kartan mot norr. Se till att det som är norr på kartan pekar åt samma håll som kompassnålen gör och lägg kompassen ovanpå kartan med ena kanten längs din färdriktning A till B. Sedan kan du vrida graderingsringen tills norr (N) pekar mot norr på kartan. I det här läget är det viktigt att nord- och sydlinjerna i kompasshuset är parallella med kartans meridianer. Ta kompassen i handen och vrid kroppen så att den kompassnålens färgade ände (ofta röd) sammanfaller med den färgade delen på norrpilen. Nu visar kurspilen rätt riktning. Sedan är det bara att ta ett riktmärke någonstans i kursriktningen och gå dit. Gör på samma sätt tills du kommit fram till ditt mål.

Navigera med kompass utan karta

Har du ingen karta är det svårt att navigera precist. Men kanske finns det ett tydligt landmärke som syns då du kommer ut i öppen eller hög terräng? Då kan du ta ut en kurs, som du kan använda även då målet inte syns.

Ta ut en kompasskurs genom att välja ut ett riktmärke som ligger åt det håll du vill ta dig. Kompassen håller du horisontellt framför dig. Se till att kurspilen pekar mot riktmärket. För att få kompasskursen till riktmärket behöver du vrida graderingsringen tills kompassnålens färgade ände pekar mot N på graderingsringen. Nu kan du läsa av kompasskursen vid indexstrecket på kompassen, och när du tittar i kurspilens riktning har du din kursriktning. Den färgade änden på kompassnålen ska alltid peka mot N när du går. Välj ut ett riktmärke och gå dit, och fortsätt att ta nya riktmärken på samma sätt i kursriktningen tills du är framme vid målet.

Lokalisera dig på kartan med kompass och trianguleringsteknik

Du har begränsad nytta av en karta om du inte vet var du är. Gå upp på ett berg, klättra upp i ett träd eller skaffa dig god sikt på annat sätt och gör en triangulering.

Börja med att identifiera minst två fasta syftobjekt som du hittar på kartan, detta kan vara berg, en vik, radiomast eller liknande. Rikta sedan kurspilen mot det ena objektet och vrid graderingsringen tills kompassnålens färgade del sammanfaller med N. Lägg kompassen med linjalens långsida över syftobjektet på kartan och vrid hela kompassen med syftobjektet som centrum. Kompasshusets linjer ska bli parallella med kartans meridianer och kompassringens N på kompasshuset ska peka mot kartans norr. Du vet nu att din position är någonstans utmed långsidan på linjalen. Har du oliatpenna kan du markera linjen på kartan. Gör om hela proceduren med ett annat syftobjekt. Din position är i de båda pejllinjernas skärningspunkt. Fler syftpunkter ger bättre precision. Undvik syftpunkter som ligger nära varandra.

 Hitta tillbaka med kompass

Du har tagit dig till ditt mål, men nu ska du gå tillbaka. Med ett bra kompassarbete är det lätt att hitta tillbaka. Du vrider helt enkelt dig själv så att den vita spetsen på kompassnålen pekar mot N. Då har du fått kursen helt omvänd och kan enkelt gå raka spåret tillbaka.

Viktigt att tänka på med kompasser

En kompass riktar in sig efter jordens magnetfält. Magnetfältet är ganska kraftigt, men störs lätt av magnetiska föremål. När du använder din kompass ska du undvika större metallföremål såsom fordon och vapen. Dessutom ska du undvika magnetiska objekt som elektriska motorer, mobiltelefoner, vissa stormkök och liknande. En mobiltelefon verkar störa ut små kompasser om den är närmre än ca 40 cm, efter egna tester. Oräkneliga bassar har vimsat vilse i skogen efter att de navigerat med en kompass och haft vapnet på bröstet.

Vi har flera trevliga kompasser, bland annat denna som förutom sin kompassfunktion möjliggör beräkning av lutning och avstånd och denna som är lite enklare men har självlysande sidor för navigering i mörker.

Min nyfunna favorit är denna som är väldigt smidig. Jag är alltid lite skeptisk mot minikompasser och navigationen blir ungefärlig, men den är perfekt att ha när man vandrar i skogen och vill ha en bra grundkoll på nord-syd.

Navigerar du efter en karta är ett kartfodral en riktigt bra grej som gör att du slipper trassel och blöta kartor. Jag rekommenderar ett kartfodral som passar perfekt i benfickan på ett par M90-byxor eller ett lite större fodral med flera fack för övrig utrustning.

Navigera utan kompass

Har du inte tillgång till en kompass kan du använda en klocka med visare. Håll klockan i handen och vrid dig så att timvisaren pekar mot solen. Mittemellan timvisaren och klockslaget tolv (ett under sommartid) har du söder. Detta gäller norra halvklotet.

I naturen finns också mycket som hjälper dig att bestämma väderstrecken. Tänk dock på att göra en sammanvägd bedömning av flera tecken:

  • Titta på träd som står för sig själva. De har i regel flest grenar på sydsidan, och de är också tjockare och yvigare än de andra grenarna på stammen.
  • Se på hur snön smälter. Under våren smälter snön först fläckvis från sydsluttningarna.
  • Myrstacken är ett klassiskt knep. Myrstackar har en mer sluttande sida och den vetter mot söder. Myrorna bygger stackarna på södra sidan om stora stenar.
  • Undersök stenar och träd. På norra sidan av träd och stenar växer mer mossa, dessutom högre upp.
  • Titta på björknävern. Björkarnas vita näver går i regel längre ned på stammens södra sida.
  • Se på hur lavar växer. De växer i regel på sydsidan av stora stenar och granar.
  • Undersök himlen. Använd dig av Karlavagnen för att lokalisera Polstjärnan som ligger i rak linje från vagnens framkant. Polstjärnan lyser starkare än de andra stjärnorna runt omkring, så den är lätt att hitta. Polstjärnan står alltid i norr.

Du kan även bygga en improviserad kompass av en nål. Det finns flera sätt, men detta sparar vi till en annan gång.

Lycka till och se till att öva innan du hamnar i skarpt läge.

 

// Henrik, medgrundare av Röda Stjärnan

“När man väl har gett sig in i loppet kan man ju inte vända”

 

Tough Viking, ett lopp med en extremt påfrestande hinderbana. För några veckor sedan gick loppet av stapeln på Djurgården i Stockholm. Röda Stjärnans Henrik var en av deltagarna som kämpade sig igenom banan.

Varför valde du att delta i Tough Viking?

Inbjuden av Luminox. Var länge sedan jag sprang organiserade lopp men jag är väldigt glad att jag sprang och fick chansen. Loppet var extremt roligt och mäktigt. Det inleddes starkt med att en Herkules och en JAS 39 screenshot_20170915-083453Gripen gjorde låg överflygning till Top Gun-musik och sedan öste det bara på.

Jag såg loppet mest som ett träningslopp och en kul grej och förväntningarna överträffades med råge inom alla fält.

Hur gick loppet? Är du nöjd med din insats?

Jag sprang i ett lag och höll ett löpmässigt lågt tempo, som gjorde att det gick lätt. Men hindren gick riktigt bra, var kul att se att klätterstyrkan kom till användning under flera hinder, exempelvis Monkey Bars och att klättra uppför ett rep. Vissa hinder var ganska utmanande, men styrkan svek inte utan allt gick bra!

Sen var det en utmaning att springa i lag och inte bara egotrippa iväg i maxfart.

Vilket hinder i banan tyckte du var tyngst?

Mega Monkey Bars var tung. Ska tydligen vara 15 meter lång och det var längden som var kärv.

Sedan blev jag överraskad vid Luminox Atlas Stones. Fattade först inte att den lilla bollen vägde 80 kg! Men det var bara att ta i.

Har du deltagit i liknande tävlingar med hinderbana tidigare? Vad har du för erfarenheter av hinderbanor?

Jag har inte sprungit Tough Viking förut. Civilt är väl Vårruset det närmsta. I det militära har jag dock sprungit den klassiska hinderbanan på Karlberg, där man lärde sig respektera irländska bordet. I Arvidsjaur hade vi lite olika terränghinderbanor/stridshinderbanor, där Ho-Chi-Minh-leden var den grisigaste, med en bana genom dyigt vatten och sumpträsk.

Hinderbanan på Karlberg lärde hinderteknik, i Arvidsjaur lärde man sig att bita ihop och att josa på.

Kan du rekommendera andra att delta i den här typen av tävling? Vad tror du krävs för att kunna genomföra/delta?

Ja! Verkligen! Man kan se det som träning, en kul grej eller både och. Även extremt vältränade bör få en ordentlig utmaning eftersom det är sådan variation på hindren. Det var även flera som inte såg speciellt rutinerade ut som tog sig runt, då kanske målet bara är att ta sig runt.

Jag tror dock man får ut mest om man har en acceptabel överkroppsstyrka, att bara springa straffvarv hela tiden för att man inte kan forcera hinder kan nog bli lite tråkigt.

Tycker du det finns likheter med militärövningar? På vilket sätt?

Flera hinder påminner om de som finns i militära hinderbanor. Dessutom har väl själva konceptet med OCR (hinderbanor) militärt ursprung om jag inte missminner mig.

Innan denna typ av OCR-lopp fanns var det i princip bara inom det militära man kunde springa denna typ av utmanande och grisiga lopp.

Men det är inte riktigt detsamma utan en överviktig automatkarbin runt halsen och en gastande fänrik i hasorna, det måste jag säga…

Vad tycker du är det bästa med den här formen av utmaning?

Man får ta i på riktigt! 15 km terräng är en viss utmaning i sig, men flera hinder krävde massiv armstyrka och bra grepp. Man tvingas inse sina styrkor och svagheter, när man väl har gett sig in i loppet kan man ju inte vända. Jag hade nog inte kommit på idén privat att dyka ned i en tank med vatten och is och simma under ett hinder…

Kommer du delta i Tough Viking nästa år?

Det är ambitionen. Då blir det nog att försöka maxa och få en bra tid.

Var hittar vi dig i sociala medier?

Dyker väl upp lite då och då i Röda Stjärnans flöden, men har även skapat ett eget konto på Instagram nyligen där jag tänkte lägga ut lite eget material från mina äventyr. Blir mest friluftsliv men även lite klättring, skytte och liknande. Finns på @henriks_adventures

Produkter som finns hos Röda Stjärnan som passar till detta ändamål som du vill tipsa om?

Jag sprang i mina Magnum MUST eftersom jag ville ha ett grepp som inte svek. De fungerade utmärkt. Trodde det bara skulle vara och slänga skorna efter all lera och misshandel, men det var bara att skrubba dem rena och de var som nya.

En tur på fjället

Varje sommar brukar jag, Henrik medgrundare av Röda Stjärnan, ge mig ut på fjället. Det har blivit ett par turer, både i Sverige och utomlands. Områdena runt Tarfala, en dal ett par kilometer öster om Kebnekaise, har många kvalitéer och det har blivit ett par besök både sommar- och vintertid. I år blev det ett speciellt äventyr då det var första gången jag skulle klättra upp för ett berg längs en alpin led. I detta blogginlägg tänkte jag berätta om äventyret då jag och två vänner besteg Kaskasepakte och Silhuettleden. I samband med detta kunde jag testa några nya produkter, bland annat Claw Gears byxor Operator Combat pants.

 Spanar upp mot Kaskasapakte från Tarfala. Familjen vid tältet i Tarfala
Spanar upp mot Kaskasapakte från Tarfala. Familjen vid tältet i Tarfala

Tisdag och onsdag: Inmarsch och rekdag

Årets tur var den något udda kombon av familjesemester, där sambo och dotter utgjorde ena troppen, och bergsbestigning där två vänner var klättertroppen. Vi utgick från Nikkaluokta dit vi kommit med tåg och buss via Kiruna. Vi anlände till Nikka kring lunch och skulle slå tält vid Tarfalasjön på kvällen. Eftersom packningen med klättersaker och familjens prylar vägde in på 35 kg och ett barn på 4 år skulle med så kapade vi någon kilometer genom att ta båt längs vattendragen på vägen. Det blev ändå en något ansträngande inmarsch på ca 18 km där mitten av Tarfaladalen är vacker men höjdmeterna suger i låren. Väl framme var det duggregn, snö och gråtande 4-åring. Men upp med tältet, puttra på lite VA-mat och snacksa, så var humöret på topp igen lagom till läggdags.

Författaren strax efter insteget vid Kaskasapakte.
Författaren strax efter insteget vid Kaskasapakte.

Efter en god natts sömn blev det en dags rekognosering till insteget på Kaskasepakte och sedan tillbaka till tältet. Resten av dagen förstärkte vi stenmuren runt tältet och njöt av naturen. Ursprungsplanen var att ge sig på Kaskasepakte redan denna dag, men väderleksrapporten lovade bättre väder dagen därpå så vi sköt upp toppturen till dagen efter.

Torsdag: Kaskasapakte

Tältet låg på Tarfalasjöns östra kant, omgiven av snöklädda berg, och tanken var att denna dag skulle Kaskasapakte bestigas. Kaskasapakte är med sina 2040 möh Sveriges 6:e högsta topp, men är en av få som behöver klättras. Vägvalet gick via Svartsjön, upp längs sydvästkammen till toppen, sedan över till ostkammen med Lillietoppen och ned via snörännan strax öster om Lillietoppen.

Dagen börjar med att ena hurtbullen efter den andra joggar förbi tältet. Är tydligen maratonet Keb Classic som går av stapeln denna dag. Lite lagom morgontrötta stegar vi iväg vid 9-snåret, räknar med att vara åter efter ca 10 timmar. Vi följer en moränrygg upp mot Svartsjön (Gaskkasjávri) och när vi närmar oss sydvästkammen tar vi på oss hjälm och sele. Isyxa, stegjärn och klätterprylar är med. Vi spanar in en väg mot kammen men sneddar lite väl snävt och får en tuff första replängd vid ett isvattenfall där det är blött, svårsäkrat och rasar isblock. Man skulle helt enkelt gått hela vägen fram till kammen… Fast vattenfallet var väldigt fint!

Klätterlaget på väg upp mot toppen! Luftigt!
Klätterlaget på väg upp mot toppen! Luftigt!

Den efterföljande klättringen är egentligen inte svår, men det blir ett par rejält luftiga kamvandringar och klätterpartierna består av bråddjupa stup. Vägen är dock ganska självklar, stup till höger, stup till vänster; trucka framåt. Lunch hoppar vi över men trycker power-bars över tiden. Vi är som sagt tre personer i replaget och inte helt samkörda, tiden tickar på och först vid 18:00 når vi toppen, lite lagom möra. En picollo-flaska bubbel korkas upp och delas broderligt i medhavda snyltarkåsor.

Toppen taget med självutlösare. Sen ned mot Lilietoppen.
Toppen taget med självutlösare. Sedan ned mot Lilietoppen.

Vi ska nu ned östkammen. Vi stöter genast på patrull. Det är ganska mycket snö under hela turen och snötäcket är som en hal isskorpa, det i sig är inga problem men nu kommer vi till ett fält som är brant och över 40 meter långt. Vårt rep är 60 meter, men nedåt måste vi vika det dubbelt. Snillen spekulerar lite och de två första firar på dubbelrep, tredjemannen får bygga ny ”standplats” i mitten, så det gick ju bra det också. Mellan oss och Lillietoppen har vi två sk ”hak”, i praktiken djupa sprickor man måste ta sig över. Det första har en liten snöbro i mitten, men det suger i magen när det är bråddjupa stup bara nån halvmeter ifrån både till höger och vänster. Det andra haket är ännu roligare, sprickan är ca 1 meter bred. Du passerar den genom att stå på ena kanten, några hundra meter stup rakt ned. Sedan faller du framåt och tar emot med händerna på andra sidan. Sen flyttar du över en fot i taget. Inte svårt, men direkt olämpligt att snubbla eller tappa prylar.

Vi närmar oss nu Lilletoppen efter några snöfältstraverser, vi går med stegjärn upp mot toppen som är snötäckt. Toppen är avrundad och snäll, det blir i alla fall ett fint kort. Sen är det bara att hasa ned längs snörännan, sista delen åker vi på rumpan. Vid 23:30 är vi åter i tältet. Det har tagit nästan 15 timmar för oss och då utan egentliga raster. Vi är alla vana vid att gå fort och långt, men klättermomenten tog tid för oss. Det var i vilket fall en fantastisk tur och jag är glad att vi gjorde det vägval vi gjorde, det var både fint och lagom utmanande.

Om du vill ha tips, packlistor, hjälp med vägval eller liknande så tveka inte att maila info@rodastjarnan.com Hjälper gärna till! En lista på relevanta produkter för den här typen av äventyr finner du längst ner i det hör inlägget.

Silhuettleden

Dagen efter Kaskasapakte gick vi ned mot Kebnekaise fjällstation. Tarfaladalen är fantastiskt fin och vi tog det hela i lugnt tempo och kunde fullt ut njuta av den vackra naturen. Väl på fjällstation vankades öl, chips, bastu och andra festligheter. Vi sov i tält bredvid och var både mätta, varma och någotsånär fräscha. Tarfaladalen hade varit lite kärvt för 4-åringen (är mest is och sten där) men nu var vi nere i dalen och även småbarn hade det trevligt. Efter vilodagen skulle de 3 glada gossarna ge sig iväg på en ny bestigning; Toulpagorni via Silhuettleden. Silhuettleden är en klassisk klätterled på 400 meter ren klättring, först klättrad 1938. 10 replängder längs med Tulpagornis vänstra siluett (om man tittar från fjällstation) och det ska vara ganska lätt klättring.

Bilder från Sihuetleden.
Bilder från Silhuettleden.

Vis av förra turens tidsåtgång är vi uppe i ottan och ångar iväg från tältet vid fjällstation. Middagsbord bokat till 17:30 och vi bör ha gott om tid.  Trotts gott tempo är det först vid 09 som vi finner insteget, markerad med lite snören, nån pinne och ett par kalsonger (!). Svårigheten att hitta rätt väg ska visa sig bli en utmaning, trots att vi har med oss en förare (vägbeskrivning). Ganska snabbt inser vi att det blir tufft att hinna till middagen, vi är tre i replaget och tiden rinner iväg. Det är svårt att hitta leden bitvis och klättrar man fel blir vägen så svår att det bara är att göra om och göra rätt.

Fyra första replängderna går bra. Den 5:e ska jag leda, vet inte om jag väljer fel väg men det blir svår klättring och extremt repdrag (repdrag betyder att det rep du sitter fast i nedåt löper trögt om det går zick-zack över stenar och säkringar) och till slut får jag suga i med benen allt vad jag kan för att mata fram mer rep. När denna replängd är över är jag rätt slut. Någonstans på vägen lyckas jag även riva ned 2 fotbollsstora stenblock när handgreppet visar sig släppa, stenarna rasar ned mot kamraterna nedan och jag vrålar STEN! Kamraterna hoppar undan där nere men stenarna slår av repet! Som tur är ganska nära änden, men lite spännande. Hela klippan är väldigt lös och småsten ramlar hela tiden och det smäller till bra i hjälmen när de kommer nedfarandes.

I slutet av leden går man längs med ett småstensparti som kallas rulltrappan, i slutet av denna går man längs med en halvmeter bred stig med vägg på ena sidan och stup på andra, luftigt! Återigen är det den lösa klippan och vägvalen som ställer till det för oss och först vid 19:30 når vi toppen, middagen är sedan länge missad. Nedåt går fort, vi kan åka i snörännan under Toulpagornis krater och delar av sträckan åker vi på mage, med huvudet framåt och låter som Pingu. Värdig avslutning på en intressant klättertur.

Ska jag sammanfatta Silhuettleden personligen var den betydlig mer utmanade än jag trodde. De flesta partierna är lättklättrade, men väggens storlek, svårighet att hitta rätt väg och den enormt lösa klippan gjorde den utmanade. För oss, som inte klättrat leden tidigare och var tre i replaget, tog den ca 10,5 timmar, plus drygt 3 timmar för turen till och från fjällstation inräknat letande efter insteget.

Dagen efter var det dags att gå mot Nikkaluokta för avfärd hemåt. Klättring i denna miljö var en ny upplevelse och något jag gärna gör om!

För de som vill uppleva fjällvärlden men inte klättrar finns det mängder av härliga turer att göra. Att utgå från Tarfaladalen och kanske bestiga Kaskasetjåkka (Kaskasapaktes lättbestigna granne) är en trevlig tur. Runt fjällstation och särskilt längs med Kebnekaises västra led är det mycket folk. Västra leden, och även östra leden, är kanske ingen favorit och Kebnekaises sydtopp undviker jag helst under högsäsong. Men man behöver inte vara många hundra meter från de vanliga lederna förens man är ensam, mitt i vildmarken.

Utrustning att ha med dig: