Röda Stjärnan
En blogg om friluftsliv, bushcraft, airsoft och andra äventyr utomhus.
En blogg om friluftsliv, bushcraft, airsoft och andra äventyr utomhus.
Publicerat 2017-08-24 10:19:47 av Röda Stjärnan
Varje sommar brukar jag, Henrik medgrundare av Röda Stjärnan, ge mig ut på fjället. Det har blivit ett par turer, både i Sverige och utomlands. Områdena runt Tarfala, en dal ett par kilometer öster om Kebnekaise, har många kvalitéer och det har blivit ett par besök både sommar- och vintertid. I år blev det ett speciellt äventyr då det var första gången jag skulle klättra upp för ett berg längs en alpin led. I detta blogginlägg tänkte jag berätta om äventyret då jag och två vänner besteg Kaskasepakte och Silhuettleden. I samband med detta kunde jag testa några nya produkter, bland annat Claw Gears byxor Operator Combat pants.
Tisdag och onsdag: Inmarsch och rekdag Årets tur var den något udda kombon av familjesemester, där sambo och dotter utgjorde ena troppen, och bergsbestigning där två vänner var klättertroppen. Vi utgick från Nikkaluokta dit vi kommit med tåg och buss via Kiruna. Vi anlände till Nikka kring lunch och skulle slå tält vid Tarfalasjön på kvällen. Eftersom packningen med klättersaker och familjens prylar vägde in på 35 kg och ett barn på 4 år skulle med så kapade vi någon kilometer genom att ta båt längs vattendragen på vägen. Det blev ändå en något ansträngande inmarsch på ca 18 km där mitten av Tarfaladalen är vacker men höjdmeterna suger i låren. Väl framme var det duggregn, snö och gråtande 4-åring. Men upp med tältet, puttra på lite VA-mat och snacksa, så var humöret på topp igen lagom till läggdags. Efter en god natts sömn blev det en dags rekognosering till insteget på Kaskasepakte och sedan tillbaka till tältet. Resten av dagen förstärkte vi stenmuren runt tältet och njöt av naturen. Ursprungsplanen var att ge sig på Kaskasepakte redan denna dag, men väderleksrapporten lovade bättre väder dagen därpå så vi sköt upp toppturen till dagen efter. Torsdag: Kaskasapakte Tältet låg på Tarfalasjöns östra kant, omgiven av snöklädda berg, och tanken var att denna dag skulle Kaskasapakte bestigas. Kaskasapakte är med sina 2040 möh Sveriges 6:e högsta topp, men är en av få som behöver klättras. Vägvalet gick via Svartsjön, upp längs sydvästkammen till toppen, sedan över till ostkammen med Lillietoppen och ned via snörännan strax öster om Lillietoppen. Dagen börjar med att ena hurtbullen efter den andra joggar förbi tältet. Är tydligen maratonet Keb Classic som går av stapeln denna dag. Lite lagom morgontrötta stegar vi iväg vid 9-snåret, räknar med att vara åter efter ca 10 timmar. Vi följer en moränrygg upp mot Svartsjön (Gaskkasjávri) och när vi närmar oss sydvästkammen tar vi på oss hjälm och sele. Isyxa, stegjärn och klätterprylar är med. Vi spanar in en väg mot kammen men sneddar lite väl snävt och får en tuff första replängd vid ett isvattenfall där det är blött, svårsäkrat och rasar isblock. Man skulle helt enkelt gått hela vägen fram till kammen… Fast vattenfallet var väldigt fint! Den efterföljande klättringen är egentligen inte svår, men det blir ett par rejält luftiga kamvandringar och klätterpartierna består av bråddjupa stup. Vägen är dock ganska självklar, stup till höger, stup till vänster; trucka framåt. Lunch hoppar vi över men trycker power-bars över tiden. Vi är som sagt tre personer i replaget och inte helt samkörda, tiden tickar på och först vid 18:00 når vi toppen, lite lagom möra. En picollo-flaska bubbel korkas upp och delas broderligt i medhavda snyltarkåsor. Vi ska nu ned östkammen. Vi stöter genast på patrull. Det är ganska mycket snö under hela turen och snötäcket är som en hal isskorpa, det i sig är inga problem men nu kommer vi till ett fält som är brant och över 40 meter långt. Vårt rep är 60 meter, men nedåt måste vi vika det dubbelt. Snillen spekulerar lite och de två första firar på dubbelrep, tredjemannen får bygga ny ”standplats” i mitten, så det gick ju bra det också. Mellan oss och Lillietoppen har vi två sk ”hak”, i praktiken djupa sprickor man måste ta sig över. Det första har en liten snöbro i mitten, men det suger i magen när det är bråddjupa stup bara nån halvmeter ifrån både till höger och vänster. Det andra haket är ännu roligare, sprickan är ca 1 meter bred. Du passerar den genom att stå på ena kanten, några hundra meter stup rakt ned. Sedan faller du framåt och tar emot med händerna på andra sidan. Sen flyttar du över en fot i taget. Inte svårt, men direkt olämpligt att snubbla eller tappa prylar. Vi närmar oss nu Lilletoppen efter några snöfältstraverser, vi går med stegjärn upp mot toppen som är snötäckt. Toppen är avrundad och snäll, det blir i alla fall ett fint kort. Sen är det bara att hasa ned längs snörännan, sista delen åker vi på rumpan. Vid 23:30 är vi åter i tältet. Det har tagit nästan 15 timmar för oss och då utan egentliga raster. Vi är alla vana vid att gå fort och långt, men klättermomenten tog tid för oss. Det var i vilket fall en fantastisk tur och jag är glad att vi gjorde det vägval vi gjorde, det var både fint och lagom utmanande. Om du vill ha tips, packlistor, hjälp med vägval eller liknande så tveka inte att maila info@rodastjarnan.com Hjälper gärna till! En lista på relevanta produkter för den här typen av äventyr finner du längst ner i det hör inlägget. Silhuettleden Dagen efter Kaskasapakte gick vi ned mot Kebnekaise fjällstation. Tarfaladalen är fantastiskt fin och vi tog det hela i lugnt tempo och kunde fullt ut njuta av den vackra naturen. Väl på fjällstation vankades öl, chips, bastu och andra festligheter. Vi sov i tält bredvid och var både mätta, varma och någotsånär fräscha. Tarfaladalen hade varit lite kärvt för 4-åringen (är mest is och sten där) men nu var vi nere i dalen och även småbarn hade det trevligt. Efter vilodagen skulle de 3 glada gossarna ge sig iväg på en ny bestigning; Toulpagorni via Silhuettleden. Silhuettleden är en klassisk klätterled på 400 meter ren klättring, först klättrad 1938. 10 replängder längs med Tulpagornis vänstra siluett (om man tittar från fjällstation) och det ska vara ganska lätt klättring. Vis av förra turens tidsåtgång är vi uppe i ottan och ångar iväg från tältet vid fjällstation. Middagsbord bokat till 17:30 och vi bör ha gott om tid. Trotts gott tempo är det först vid 09 som vi finner insteget, markerad med lite snören, nån pinne och ett par kalsonger (!). Svårigheten att hitta rätt väg ska visa sig bli en utmaning, trots att vi har med oss en förare (vägbeskrivning). Ganska snabbt inser vi att det blir tufft att hinna till middagen, vi är tre i replaget och tiden rinner iväg. Det är svårt att hitta leden bitvis och klättrar man fel blir vägen så svår att det bara är att göra om och göra rätt. Fyra första replängderna går bra. Den 5:e ska jag leda, vet inte om jag väljer fel väg men det blir svår klättring och extremt repdrag (repdrag betyder att det rep du sitter fast i nedåt löper trögt om det går zick-zack över stenar och säkringar) och till slut får jag suga i med benen allt vad jag kan för att mata fram mer rep. När denna replängd är över är jag rätt slut. Någonstans på vägen lyckas jag även riva ned 2 fotbollsstora stenblock när handgreppet visar sig släppa, stenarna rasar ned mot kamraterna nedan och jag vrålar STEN! Kamraterna hoppar undan där nere men stenarna slår av repet! Som tur är ganska nära änden, men lite spännande. Hela klippan är väldigt lös och småsten ramlar hela tiden och det smäller till bra i hjälmen när de kommer nedfarandes. I slutet av leden går man längs med ett småstensparti som kallas rulltrappan, i slutet av denna går man längs med en halvmeter bred stig med vägg på ena sidan och stup på andra, luftigt! Återigen är det den lösa klippan och vägvalen som ställer till det för oss och först vid 19:30 når vi toppen, middagen är sedan länge missad. Nedåt går fort, vi kan åka i snörännan under Toulpagornis krater och delar av sträckan åker vi på mage, med huvudet framåt och låter som Pingu. Värdig avslutning på en intressant klättertur. Ska jag sammanfatta Silhuettleden personligen var den betydlig mer utmanade än jag trodde. De flesta partierna är lättklättrade, men väggens storlek, svårighet att hitta rätt väg och den enormt lösa klippan gjorde den utmanade. För oss, som inte klättrat leden tidigare och var tre i replaget, tog den ca 10,5 timmar, plus drygt 3 timmar för turen till och från fjällstation inräknat letande efter insteget. Dagen efter var det dags att gå mot Nikkaluokta för avfärd hemåt. Klättring i denna miljö var en ny upplevelse och något jag gärna gör om! För de som vill uppleva fjällvärlden men inte klättrar finns det mängder av härliga turer att göra. Att utgå från Tarfaladalen och kanske bestiga Kaskasetjåkka (Kaskasapaktes lättbestigna granne) är en trevlig tur. Runt fjällstation och särskilt längs med Kebnekaises västra led är det mycket folk. Västra leden, och även östra leden, är kanske ingen favorit och Kebnekaises sydtopp undviker jag helst under högsäsong. Men man behöver inte vara många hundra meter från de vanliga lederna förens man är ensam, mitt i vildmarken. Utrustning att ha med dig: